Gud är feminin i synnerhet
Jag föddes i ett kristet hem och redan tidigt fann jag Jesus och fick en upplevelse av den Helige Ande. Arvet från mina föräldrar – speciellt min pappa – har varit och kommer alltid att vara en välsignelse i mitt liv. Jag förstod och upplevde ändå under åren att det finns mer, men vad? Jag gjorde många vackra sånger som uttryckte min önskan att uppleva och se mer av Gud – mitt hjärta längtade efter något ännu större. När jag första gången hörde talas om uppenbarelsen om Guds faderskärlek, började mitt hjärta svara på det: ”Ja, det här är vad mitt hjärta redan i åratal har törstat och längtat efter.”
Jag insåg att jag hade varit en prestationsorienterad kristen och på alla möjliga sätt försökt behaga Gud. Grundtonen i mitt liv var att jag aldrig hade gjort tillräckligt för Gud. Med bördan av passivitet, ”skuldens ryggsäck” på mina axlar, var jag fångad i min egen eländighet. Att göra goda gärningar och veta de rätta sakerna hade inte fört mitt liv in i den vila som min himmelske Pappa hade tänkt för mig. Jag hade inte insett att Jesus faktiskt är en väg som leder någonstans. Vart? Till Pappa! Hans kärlek började visa de saker jag hade baserat min eget tro på, och plötsligt började allt detta rinna av mig. Mitt hjärta började bli levande och kom ut ur cirkeln av egna försök in i en cirkel av frihet, där Fadern, Sonen och den Helige Ande finns. Mitt liv var helt och hållet en prestation eftersom jag inte kände min Pappa. Han var en avlägsen Gud för mig, och ingen Pappa. När mitt hjärta började dricka uppenbarelsen om honom, började samtidigt evangeliets kärna avslöjas för
mig: det är enbart goda nyheter, hela tiden! Inte bara när jag blev född på nytt, utan varenda dag!
Jag hade bara sett Gud som maskulin och krävande. Hur blind jag hade varit! Jag hade inte sett att han är feminin i synnerhet. Det sägs redan i skapelseberättelsen: Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem (1 Moseboken 1:27). Och i Jesaja 49:15–16 sägs det: Kan en kvinna glömma sitt spädbarn, så att hon inte förbarmar sig över sitt barn hon själv fött? Och även om de kan glömma, så kommer inte jag att glömma dig. Se, jag har skrivit dig på mina händer. Jag började förstå hur hans hjärta verkligen bultar för mig: Han är min sanna Pappa som älskar mig med både fars och mors kärlek. Jag har känt hans kärlek som medkänsla och tröst. Alla är feminina egenskaper som jag inte visste att han hade.
Uppenbarelsen om honom som min egen Pappa har förändrat allt. Basen, grunden för mitt liv är stabil eftersom jag är min himmelske Pappas älskade dotter! Jag kan hela tiden leva mitt liv i lugn och ro. Jag behöver inte låtsas vara något, utan jag får vara äkta, den Marjut som min Far har skapat. Jag kan mer och mer uppleva Guds barns härliga frihet som Paulus talar om i Romarbrevet: För med brinnande längtan väntar skapelsen på Guds söners uppenbarelse. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja, utan på grund av honom som lade den därunder med en förhoppning, att också skapelsen en gång ska bli befriad från förgängelsens slaveri till Guds barns härliga frihet (Rom. 8:19–21). Detta är så sant: ”Det som finns i vårt hjärta bestämmer hur vi ser på hela världen.” Mitt hjärtas ögon har börjat se mer och mer som min Pappa ser. Många gånger har jag upplevt ”vågor” av medkänsla, som inte är mänsklig empati, utan flödar övernaturligt från min Pappa. Vad jag själv tycker har fått ge vika och Pappas synpunkt har fått plats i mitt hjärta. Jesus sa i Johannes 5:19: Sannerligen, sannerligen säger jag er: Sonen kan ingenting göra av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. För allt det han gör, det gör också Sonen.
Jesus var en son till sin Far, och samma arv gäller också för mig. Jag får vara en dotter till min Pappa och jag kan höra och se vad han gör och få hans perspektiv på allt. Varför skulle jag försöka själv, eftersom jag ändå inte kan? För ni har inte fått träldomens ande, så att ni på nytt måste frukta, utan ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: Abba, Fader. (Rom. 8:15).
Jag kan ärligt säga nu när åren har gått, att jag önskar att jag hade hört talas om den här uppenbarelsen som ung flicka! Men Pappas klocka går exakt i tid, och redan innan jag föddes hade han sett när jag skulle hitta honom, min sanna Pappa. Mitt liv har varit ett underbart äventyr hittills och med Pappa Gud kommer det aldrig ta slut!