Help my heart – Hjälp min hjärta

Under A-skolans vecka i Eurajoki hade jag en riktigt stark känsla av att jag var tvungen att gå på sista dagen för att dela mitt hjärta med andra, framför aulan. Känslan var så stark att jag visste att jag var tvungen att lyssna på detta. Jag var nervös över situationen i flera dagar i förväg, eftersom att tala inför publik är en av mina största rädslor. Min puls steg varje gång jag tänkte på att träda fram inför alla människor. Men mitt hjärtas behov av att dela var större än min rädsla.

Jag minns ingenting av de där minuterna när jag stod framför aulan med mikrofonen i handen. Jag minns bara att jag tänkte att om jag kan få ut de första orden ur min mun: ”Hej, jag heter Essi”, så kanske resten följer av egen kraft, eftersom det kommer från mitt hjärta. Och det gjorde det. Jag är stolt över mig själv. Men ännu mer kändes det som att dela med sig som något jag bara MÅSTE göra. Jag kan inte förklara det. Det bara MÅSTE göra det. Och nu delar jag lite av mitt eget hjärta med er också, med dessa ord.

Denna A-skolvecka var den andra som jag själv deltog i. Som barn gick vi på otaliga Isänsydän-evenemang med våra föräldrar och jag minns alltid de stunderna med värme. Även om vi inte deltog i sessionerna, vi bara lekte och studerade själva utanför aulan, kunde jag känna LIVET som flödade i luften. Alla människor var så glada i barnets ögon, det fanns mycket känslor. Skratt och gråt, men jag kände alltid i mitt hjärta att detta är en trygg och bra plats.

Så jag har länge vetat i mitt hjärta att Gud är min Far. Jag är hans lilla dotter. Under de senaste åren har jag börjat lära mig hur min personliga relation med min Far är. Hur talar Han till mig? Till exempel har jag lärt mig att Far har humor och är rolig. Han tar hand om mig även i de mest vardagliga situationer. Han talar mycket till mig genom musik. Ibland känns det som att långa perioder går när jag känner mig ensam, men plötsligt påminner Han mig på något litet sätt: ”Jag har varit här hela tiden.” Han arbetar ständigt i mitt hjärta, även om jag inte inser det.

Jag märkte för ungefär ett år sedan hur Fadern omedvetet hade tagit bort en enorm klump ur mitt hjärta. Klumpen som visar hur jag ser mig själv som ful. I åratal trodde jag att det inte fanns något vackert med mig. Matta ögon, ett konstigt format ansikte, fel sorts leende. Av någon anledning är det enda jag aldrig har tänkt på som fult mina ögonbryn. En dag vaknade jag och insåg att jag var vacker. Du vet, när man blir tillsagd att prata vänligt med sig själv och det hjälper en att skapa en positiv självbild, etc. Men det var inte alls så. Jag känner att jag är en annan person. Som att mina ögon, till exempel, är fysiskt annorlunda ögon än tidigare. Mitt leende, ett annat leende. Hela mitt ansikte, ett annat ansikte. Jag är VACKER. Jag är så perfekt vacker att jag inte kan förstå det. Jag skäms lite för att erkänna det, men nuförtiden står jag framför spegeln nästan varje dag i en minut eller så och stirrar ärligt talat bara på mig själv i spegeln, beundrar den perfekta skönheten jag ser där. Galet, men sant. Jag kan inte förklara den känslan. Som att beundra en perfekt solnedgång, en som tar andan ur en med sin skönhet, men det är bara jag. Jag står framför spegeln och ler och mina ögon lyser. Ibland, när jag stirrar in i spegeln, känns det som om mina ögon är Faderns ögon som han beundrar mig med. Hans perfekta, vackra dotter.

Även om Fadern har gjort ett oerhört arbete i mig och jag lever detta liv med Honom med ett öppet hjärta och ett ömt hjärta, är en av mina största smärtpunkter att jag inte har haft en konkret, stor upplevelse av Faderns kärlek. Jag vet, jag vet, man ska inte jämföra… Men kan du fatta hur svårt det är när man hör historier om andra människors stora förälskelser, etc. Det är där denna A-skola blev en vändpunkt för mig.

Jag anlände till A-skolan utmattad och otroligt trött. Dagen innan hade jag fått orden ”Hjälp mitt hjärta” från min Far genom en sång och jag kände genast att det var vad jag behövde från Far just nu. Jag är vid mina vetts ända, kan du bara hjälpa mitt hjärta? Så jag kom till ro i Fars närvaro i en vecka. Jag hade inte känt något fantastiskt under min första A-skola, trots att veckan var underbar. Så pessimisten i mig trodde att den här veckan skulle bli likadan. Jag tänkte att vilan jag skulle få från den här veckan skulle räcka för mig och göra mig gott. Och jag fick vila. Djup vila given av Far. Jag kunde känna det efter de första dagarna, från hur mitt sinne började svämma över av idéer och inspiration inför den kommande höstterminen. Hösten, som några dagar tidigare hade verkat som en oöverstiglig ansträngning bortom min förmåga.

Även om jag var tacksam för vilan längtade jag fortfarande efter något mer. Medan jag satt i hallen såg jag mig själv många gånger stå på toppen av en hög klippa och ropa ut i vildmarken framför mig: ”Jag vill!” Om och om och om igen. JAG VILL! Ge mig detta!! Jag var frustrerad över att jag inte kunde göra något mer för att främja Faderns kärleksupplevelse.